WilleWilhelmsson’s Blog

Kan man tömma sin blogg lite så där, osynligt?

Skåne är vackert. Trots  ösregng, vind och kyla är Skånes vackra natur fantastisk. Skogen, åkrarna, sjöarna, haven. Kan ni säg att ni upplevt allt? Utforskat allt? Har ni verkligen varit på varenda plats i Skåne? Svaret kan givetvis vara ja, men förmodligen är det inte många. Istället för att åka på dyra semestrar kan man börja med att upptäcka Skåne. Besöka platser du aldrig varit på förr.

Solen skiner högt på himlen. Fåglarnas vackra sång hörs från träden. Allting är fridfullt och tyst. Dock bryts tystnaden av Gregor. Ja, ni läste rätt Gregor med O.

Gregor är ett mycket elakt får, eller nej inte direkt elakt, men otroligt busigt. Han äter av allt han kommer över och är omöjlig att hantera. Han bor med sin familj i ett sunkigt stall. Innan var detta stall vitt men är numera brunt av smuts. Det är nämligen så att Gregors familj inte längre orkar städa upp efter Gregors alla påhitt, utvändigt som invändigt.

Det otroligt varm torsdagseftermiddag i juni, Gregor är ute på en stor åker med sina vänner Sture och Lisa. De leker ”kasta gris”. Denna lek går ut på att de kastar de yngsta grisbarnen mellan sig. Detta var så klart Gregors idé från början. Grismamman Lena bryr sig inte längre, hon orkar helt enkelt inte längre.

Sture är otroligt spinkig för att vara ett får. Ändå har han bäst självförtroende av alla får. Han tror att han är bäst. Men egentligen är han otroligt trög

Lisa är tvärtom. Hon är väldigt smart och nördig. Hänger mest med Sture och Gregor för att hon inte har några andra vänner. Och Sture o Gregor låter henne vara med mest för att ah någon att lura.

Fortsättning på denna töntiga historia kommer att komma en annan dag, dock blir det ännu ett avsnitt av tvätt först!

Jag är nog latast i världen. Orkar inte ens skriva ett ynka litet inlägg här i bloggen. Men nu har jag sagt så många gånger att jag ska skärpa mig, så nu får jag banne mig göra det med!

Idag fick jag en väldigt stark känsla av att jag ville skriva här i fina lilla bloggen. Dock hade jag ingen aning om vad jag i så fall skulle skriva. Det första jag tänkte på var så klart att dokumentera dagen. Men det är en sådan otrolig tur att jag kunde kontrolera mig själv och komma på att nää sådana bloggar är hemska. Så är det bara. Detta är inte någon fix idé jag bara kommit på, alltså att just sådana bloggar är idiotiska. Detta är baserat på erfarenhet. Alltså erfarenheten av att så många gånger ha gått in på en blogg och verkligen försökt läsa. Dock gett upp eftersom det bara varit massa prat om tråkiga dagar.

Nu efter att jag själv fått den här ”bloggkänslan” förstår jag det ännu mer. Tänk nu om jag hade fallit rakt ner i fällan och skrivit om min dag. Det skulle vara helt kaotiskt och ingen skulle vilja läsa om lilla mig som ligger här och snyter mig varranan minut. I varje fall så hade inte JAG velat läsa om det så alltså tänker jag inte skriva ner någon större dokumentation av det heller. Så alltså, jag är otroligt nöjd över att jag lyckades stå emot ”bloggkänslan”.

Och för att irritera alla lite extra skulle jag vilja att ni ÄLSKAR livet lite till

// bloggahataren Wille

Jag hade klarat av det första uppdraget, jag lyckades boka tvättiden. Dock var detta den enkla delen och jag hade den svåra biten kvar. Nämligen att tvätta. På den tiden fanns inget svårare, odjuret var ständigt på vakt och nästan ingen kom där ifrån levande.

Så fort jag kommit upp i lägenheten började jag att packa min stora gröna ryggsträck. Eftersom jag inte visste hur lång tid uppdraget skulle ta packade jag ner mat för två veckor. Mest pannkakor eftersom de är tunna och tar lite plats. Drickan fick bli chokladmjölk. Egentligen hade jag inte någon direkt anledning till detta val. Dock tyckte jag att jag kunde unna mig något gott eftersom jag skulle handskas med odjuret. I min gigantiska ryggsäck packade jag även ner en massa andra användbara saket. Så som en vinöppnare att hugga ihjäl läskiga varelser med, en sked att gröpa ur deras ögon, tänstickor ifall jag skulle behöva tända eld på något och även en hel del andra saker.

Timmarna började sina, det var inte lång tid till jag skulle ge mig av. Mina nerver spökade och jag kunde nästan höra mina egna nervösa tankar. Länge funderade jag över om jag var rätt människa till att utföra uppdraget. Chefen hade gett mig det viktigaste och svåraste jobbet, att tvätta tre par strumpor och två par kalsonger. Klarade jag detta skulle jag utnämnas till månadens anställde.

Sakta närmade jag mig dörren. Trots att jag hade gjort det en gång innan var jag fruktansvärt nervös. Detta var anorlunda, då var det bara en ynka tvättid som skulle bokas. Då lurade odjuret mig med falska varelser. Jag visste inte om han skulle ligga lågt eller anfalla direkt dennagång. Därför var jag på min vakt.

Efter att dörren gått igen bakom mig var allting tyst. För tyst. Odjurets morrande var borta. Så var även hans lysande ögon. Jag trevade bort och tände lampan. Allt i rummet var omkullvält och odjuret var borta.

Var har odjuret egentligen tagit vägen? Det får ni reda på om ni läser nästa avsnitt

Det ni fått läsa är den första delen av serien Tvätt. Detta är en spännande serie som ni kan följa här på min blogg. Det kommer komma nya avsnitt några gånger i veckan. Hoppas ni inte dör av längtan innan nästa avsnitt kommer bara, för det är ju minde bra.

:D:D

// wille the cow

Jag närmade mig sakta, visste varken ut eller in. Mina ben skakade och jag kunde knappt hålla blicken fokuserad. Flera gånger var jag nära att vända. Att ge upp. Dock vann nyfikenheten och äventyrslystern och jag fortsatte framåt. Tanten ropade från trappan att jag skulle ta det försiktigt och absolut inte titta för länge på odjuret. Då hon med egna erfarenheter vet att detta kan leda till yrsel. Sakta vände jag mig mot henne, sträckte på ryggen och sa med eftertryck ”Jag lovar att göra vad jag kan.”

Väl framme vid porten började en viss panik tränga sig fram från mitt undermedvetna. Ögonen sved och kylan började göra sig märkvärd. När jag väl kommit så långt kunde jag inte vända om. Händerna darrade som asplöv,jag  kunde knappt få upp låset, utan fumlade bara med nycklarna. Långt om länge lyckades jag ta mig samman och låset gick upp.

Dörren smällde igen bakom mig, jag höll andan. Jag visste inte vad som skulle komma att vänta mig. Dock visste jag att det inte var något trevligt. När mina ögon vant sig vid mörkret kunde jag urskilja en skugga bara några decimeter framför mig. Skuggan närmade sig sakta och ljudlöst. Efter några sekunders stirrande tog jag mig samman. Jag grep tag i en kvast och svingade den med stor kraft  rakt på varelsen. Inget hände. Ännu en gång svingade jag kvasten men denna gånger tog jag i lite mer. Varelsen föll till golvet. Efter att ha vunnit denna strid kände jag att modet börjat komma ifatt mig.

Hela tiden hörde jag odjurrets morrande och såg dess ögon blinka i det dunkla mörkret. Eftersom jag några veckor innan läst att just sådana här odjur blir paralyserade av ljus visste jag att jag bara behövde hitta knappen till lampan.  I flera långa minuter fumlade jag runder i mörkret och letade. Hela tiden med kvasten i handen. Tur det, för hela tiden tornade skuggor upp och jag var tvungen att slå ner en och annan läskig varelse.

Till sist, långt inne i ena hörnet hittade jag knappen och kunde tända lyset. Sakta vande sig mina ögon och jag började sakta smyga mig förbi det sovande odjuret.

Jag tittade ner på golvet och kände mig genast generad, tur att ingen sett mig tänkte jag. Alla läskiga varelser var bara lakan som hängt på tork. Dock kunde jag inte släppa tanken på att detta var ett av odjurets knep. Tvättmaskiner är nämligen varliga varelser och går aldrig att lita på. Detta knep skulle förmodligen få mig att slappna av. Jag skyndade fram till tavlan och bokade snabbt in en tvätttid innan jag rusade ut genom dörren och tog mig upp till lägenheten.

Fortsättning följer…

Oj då, här sitter man denna vackra natt och funderar över livet. Eller nej, egentligen funderar jag inte så värst mycket på livet. Men är det inte en sån sak man borde skriva i en blogg? ( det är då jag som är Wille och jag går text, dock kan jag inte stava till blogg/blog) men men, det är väl sånt ni får leva med? I alla fall, så skulle jag komma fram till det här med bloggggg…

Jag är inte typen som bloggar, eller är jag?

I min blogg tänker jag i alla fall ge igen på alla dåliga bloggar. Ni ska få veta om mitt spännande liv o alla smaskiga detaljer. NI ska få veta hemligehetrna bakom Willes liv. Saker ni aldrig kunnat ana. Tänk, vill inte alla veta vad jag ätit till mat eller vilka byxor jag tänker slösa bort alla mina pengar på? Med hjälp av min blogg kommer ni finna livets mening, finna er själva. Ni kommer aldrig ångra att ni gett er in på vägar hala som is. För ni har trots allt börjat läsa min blogg. Och det är ett otroligt stort steg att ta…. Nä nu gick jag för långt…..

Det jag vill säg är att ni som dokumenterar minsta lilla rörelse i detalj ska börja skriva dagbok eller…. gå till psykolog

( Hoppas nu jag lyckades publicera detta )

// Wille den ”stilige”

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!